Jag har under det senaste året börjat lära mig mer om genrepedagogik. Jag har insett att det verkligen går att använda även med mina elever trots att jag först var osäker.
Genom att jobbat med pedagogiken systematiskt har mina elever verkligen blivit duktiga skribenter. Detta resultat har jag nog aldrig tidigare fått på så här kort tid. Kolla hur fina texter eleverna skrev efter ett halvt år i skolan. Samma elever som i början var helt nybörjare i det svenska språket och hade svårt att läsa. Imponerande eller hur! Och det bästa är att eleven äger sin kunskap!
Idag träffade jag en jurist tillsammans med min gömda elev som jag skrivit tidigare i min blogg. Jag har även tidigare skrivit om våra Dublin-elever på Lisetten 1-2013 sida 16. Min elev har inte mycket mer att göra än att vänta så att han får sin asyl prövad i Sverige. Han har ett år kvar. Ett års väntan nästan som om han vore kriminell. Men han är redo att göra det. Han är till och med starkare än vad han var för ett halvt år sedan. Han tar hand om sig själv. Det känns hoppfullt.
Det jobbiga i detta är att han har fått ett erbjudande av ett jobb. Han fick erbjudandet för att han helt enkelt har en talang som Sverige behöver. Men han kan inte ta det jobbet. Han kan inte ens söka arbetstillstånd i Sverige. Han är ett Dublin-fall ett år till.
Men det positiva i dagens möte var att jag fick höra att Dublin-konventionen inte gäller för ungdomar från och med hösten. Källan var en aning osäker men att det med stor sannolikhet blir så. Det hjälper inte längre min elev för han har redan fyllt 18 år. Men blir det verkligen så kommer det att hjälpa mina elever som jag får nästa år. Känns riktigt bra!
Jag får ibland frågan om jag tror att alla mina elever är under 18 år. "Nej, det tror jag inte", svarar jag. Men jag vet också att omständigheterna kan tvinga en att ljuga om sin ålder när hen anländer till Sverige.
I boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp ges ett exempel om orsaken till lögnen.
I boken intervjuas Ahmed, vars fingeravtryck finns i Italien, om sin anledning: "När jag kom till Sverige var jag 22 år, men påstod jag var 13 - nio år yngre än jag egentligen är. På så sätt kunde jag undvika att lämna fingeravtryck."
Ahmed lyckades få uppehållstillstånd men att gå i skolan med så mycket yngre barn är inte alla gånger enkelt. Ahmed säger vidare i intervjun: "Det svåraste är att jag måste leva mitt liv i flera olika världar. Jag fyller 25 snart, men låtsas vara 16. Jag går i en klass med barn som är yngre än mig. Jag klär mig som dem, jag beter mig som dem och jag har samma slags frisyr. Jag är inte den jag egentligen är. Innerst inne är jag någon annan. "
En annan lögn kan vara ens utbildningsbakgrund. Att inte ha en skolbakgrund innebär automatiskt rättighet till flera sfi-timmar. Efter sfi studerar man svenska som andraspråk (SAS). När man studerar SAS ansöker man oftast CSN-pengar för att klara sitt uppehälle. Men plötsligt får man ett svar: "Eftersom du gick i gymnasiet i ditt hemland har du inte rätt till fullt studiestöd." Inte konstigt om man ljuger och uppmuntrar sina landsmän som är på väg till Sverige att ljuga.
Jag rekommenderar förresten att läsa boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp. Där finns många intressanta tankar kring somalier och orsaker till att deras integration inte alla gånger gått så som vi önskat. Boken kan du ladda ner eller beställa kostnadsfritt här.
Även matematik ska vara konkret med mina elever. Nu håller vi på med vikt och massa. Hur mycket väger en bok, hur mycket väger ett kuvert? Hur mycket väger din mobil? Apelsin, mjölpaket, kaffepaket? Vi testar fram och tillbaka. Och du då? Hur mycket väger du? Jag har med mig en personvåg. De som vill kan väga sig själva. Och till min stor förvåning hoppar alla utom en (normalviktig) kille på vågen och säger högt sin vikt. Hon 83 kg. Han 62 kg. Hon 41 kg. Ingen skäms över sin vikt. Jag undrar hur många, speciellt tjejer, hade hoppat på vågen i ett helsvenskt klassrum?
Dagen efter min 30-års fest hittade jag en femhundring hemma hos mig. Jag skickade ett sms till vännerna och upplyste att jag hade hittat pengar. Telefonen ringde och vår afrikanska vän berättade att det var en födelsedagspresent till mig! 500 kronor! Det kändes pinsamt och svårt att acceptera. Jag ville verkligen inte behålla pengarna.
För snart ett år sedan hade vår son sin födelsedag. Och mycket riktigt! Hans kompis, vars föräldrar har sitt ursprung i Mellanöstern gav honom pengar som present. En hundring! Återigen kändes det jobbigt och fel att ta emot pengarna!
Det är väldigt svårt för mig att ta emot pengar som present. Presentkort går bra men pengar direkt till handen, aldrig i livet! Det måste vara min kultur som präglat mig i denna fråga.
Jag vet inte hur det ligger till i kulturer från Afrika och Mellanöstern egentligen. Jag vet inte om det ens förekommer i dessa kulturer eller om det bara är en falsk uppfattning att man ger pengar som present i Sverige. Har du bättre kunskap om detta? Hur ska man förhålla sig till presenter som är rena pengar?
VARNING! Detta inlägg är en reklam men jag kan inte låta bli. Nu är nämligen min bokserie Resan hit färdig! Min kära produkt som jag skapat under de senaste två åren. Ibland trodde jag att jobbet aldrig tar slut.
Jag hoppas att mina böcker skapar engagemang, lust att läsa och lust att prata. Berättelserna i böckerna är nämligen riktiga berättelser som jag så många gånger hört i mitt klassrum. Mohamed, Amir och Laila, Hamid, Maria och Lak är huvudpersonerna i mina böcker. I det verkliga livet heter de någonting annat. Men det är deras berättelser om livet, döden, kärleken, om att passa in i normen, om överlevnad. Mina kära men så starka elever som berört mitt innersta genom sin styrka får en röst nu. Förhoppningsvis berör deras röst även dig! Allt är så klart skrivet på mycket enkel svenska så att de som inte ännu har så mycket språk och inte minst de som inte ännu är funktionellt litterata kan läsa en bok om det riktiga livet. Övningsböckerna repeterar och repeterar för det är det enda sättet att befästa språket. Lärarhandledningen som jag fortfarande håller på med kommer att innehålla ännu mer tips och övningar och ännu mer repetition!
Till slut vill jag så klart tacka framför allt mina elever som hjälpt mig på många olika sätt under processens gång men även min man, min kloka och inspirerande kollega Margaretha och böckernas duktiga illustratör http://www.ingelajondell.se/ . Och så klart min fantastiska redaktör Susanne!
Beställ Resan hit från:
http://www.sanomautbildning.se/Laromedel/Gymnasie--vuxenutbildning/SfiSvenska-som-andrasprak/Baslaromedel/Resan-hit/
Hör gärna av dig vad du tycker om böckerna! Nyfiken på att höra hur de fungerar i ditt klassrum!
Det var en gång en oerfaren, ung och naiv lärare. Det var en gång jag! Inte trodde jag att jag skulle bli mutad. Inte förstod jag det ens då. Jag trodde det var oartigt att tacka nej till en lunch. Han ville prata om skolrelaterade saker med mig. Han var verkligen tvungen. Han skulle behöva hjälp. Jag vet inte varför men jag tackade ja. Vi åt på en restaurang bredvid skolan. Vi pratade ditt och datt. Jag försökte komma till själva ämnet. Han pratade om allt mellan himmel och jord. Jag minns att det kändes konstigt. Vi skulle prata om skolarbetet. Äntligen kom han till själva frågan. Han hade ju bara en uppgift kvar men han skulle behöva sitt betyg snarast. Han måste komma in på utbildningen till hösten och han skulle skicka sin ansökan med betyg under veckan. Men den där uppgiften...den skulle han gärna göra om ett par veckor. Jag litade på honom och sa ja. Han fick sitt betyg. Ett G. Men den där uppgiften gjorde han aldrig.
Att han aldrig gjorde sin uppgift var en besvikelse. Han hade ju lovat mig. Samtidigt kan jag tycka att den uppgiften inte hade någon verklig betydelse för hans betyg. Han hade absolut förtjänat det. Men skolan hade ett princip att eleven ska ha gjort vissa uppgifter innan man kan godkänna kursen. En uppgift av väldigt många gör ingen stor skillnad. Dessutom ska man titta på målen och inte antalet uppgifter. Men han hade ju lovat mig! Och han hade betalt min lunch trots att jag tyckte att det var pinsamt och olämpligt men jag trodde att jag skulle vara oartig om jag vägrade ta emot den. Idag förstår jag en sak: Jag blev mutad den dagen!
