Gulingen - ett pedagogiskt verktyg

En "guling" i klassrummet är guldvärd. Eleverna kan ordna klippta meningar och texter i den samt organisera grammatiska moment.

Om du dessutom har plats i klassrummet, häng gulingarna i flyttbara vita tavlor. Då kan man ordna tavlorna så att eleverna inte ser vad de andra i klassrummet gör.  

Ett barn lyckas om föräldrarna lyckas

Jag arbetar i ett segregerat område. Segregation för mig handlar inte om etnicitet. Den handlar om utanförskap, bidragsberoende, social klass och bristen på framtidstro. En bitter påminnelse om det var att mina registreringskyltar blev stulna i området under min andra vecka på jobbet. Utanförskap skapar kriminalitet. Kriminalitet skapar otrygghet. 

Jag arbetar med nyanlända barn. Barn är framtid. Mitt arbete är viktigt och dessa söta barn förtjänar det bästa. Därför behöver de nyanlända barnen en bra skola som skapar alla möjligheter för dem för det framtida livet i Sverige. Men att satsa på barnens skola räcker inte. För att dessa barn kan må bra behövs även att deras föräldrar mår bra. Föräldrar som inte har ett arbete, som har bristande svenskkunskaper och som kanske till och med är deprimerade är inget tillräckligt stöd för barnen. Därför behövs en rejäl satsning även för föräldrarnas del. 

Jag som lärare i svenska som andraspråk ser saken från mitt perspektiv. Jag ser starkt att det behövs en rejäl reform i utbildning i svenska för invandrare (=sfi). Jag har under flera års tid sett att sfi har varit ett mycket lågprioriterat område. Sfi-peng är skamligt låg, det saknas behöriga lärare samt det saknas kunskap om hur man bäst undervisar vuxna så att de snabbt hittar sin plats i samhället. Det finns såklart duktiga eldsjälar inom sfi också. Men de är inte tillräckligt många i dagsläget. Mycket mer behövs göra för att locka engagerade, kunniga lärare till sfi.

Sfi är självklart bara en del av lösningen. Mycket annat ska också göras. Men våra nyanlända barn ska få det bättre. Och en del av förbättringen går via föräldrars utbildning i det svenska språket.  

De nyfikna ögonen även i år!

För ett år sedan skrev ett inlägg om de nyfikna ögonen i mitt klassrum när jag träffade min grupp för första gången. Jag minns den dagen som igår. Nu har jag ett nytt jobb. Från att jag arbetat med vuxna och unga vuxna flera år tog jag steget till barnens värld. Också nyanlända men inte alla gånger utan skolbakgrund så som mina tidigare elever varit. Men de nyfikna ögonen finns även i mitt nuvarande klassrum. 

Dessa barn har fått lämna sitt hemland kanske på grund av föräldrarnas arbete, krig eller förtryck. De har olika bakgrunder. De kommer från olika länder, från olika skolbakgrunder och från olika omständigheter. Men en sak förenar dem. De alla är nya i Sverige och sitter för första gången i ett svenskt klassrum. 

Det verkar pirrigt. Några är blyga, vågar nästan inte säga ett enda ord. Andra fnissar med en kompis och har svårt att koncentrera sig. Men det finns en förväntansfull stämning i rummet. Bäst att köra igång på riktigt!  

Vem får bestämma över ens kärlek?

Jag var på semester i Berlin, Tyskland förra helgen. Jag träffade min gamla vän som plötsligt blivit kär i en afrikansk kvinna. Nu försökte de på alla sätt och vis få ett visum för henne för att kunna komma till Tyskland och stanna några få månader. Deras möjligheter för visum var små. Han trodde aldrig att det skulle gå. Jag föreslog giftermål som ett alternativ. Jag fick höra att de endast kan få gifta sig med varandra om hon lär sig prata tyska först. Helt vansinnigt, tyckte jag. 

Jag förstår att denna regel är ett svar till de arrangerade äktenskapen som Tyskland, liksom många andra europeiska länder, kämpar med. Jag kan inte neka att sådana äktenskap inte skulle existera i Sverige. Jag har hört en ung tjej berätta för mig hur konstigt det kändes att träffa sin man för första gången på flygplanet på väg till Sverige. Mannen hade hämtat henne från hemlandet och gift sig med henne utan hennes närvaro. Och där satt hon utan att veta någonting om sin nya man, om Sverige eller om sitt nya liv överhuvudtaget. Det måste vara en fruktansvärt otäck känsla att inte ha någon kontroll över sitt liv.  

Men ändå. Min vän är kär. Att staten kan bestämma vem man får gifta sig med känns också väldigt fel. Finns det inte andra sätt att kontrollera att de arrangerade äktenskapen inte förekommer? 

Ett svar till alla främlingsfientliga åsikter i sociala medier

Detta är ett svar till alla de främlingsfientliga åsikter som jag möter i sociala medier, inte minst på Twitter. 

Nej, det är inte så att jag vill behålla alla asylsökande i detta land. Vi kan förmodligen inte. Jag tror ändå att vi kan behålla fler men framför allt vill jag ha en rättvis asylprocess. Och human! Mer begär jag inte. 

Jag tycker faktiskt att det är helt okej att erbjuda en macka mitt på natten till en som ska utvisas från landet och som nu sitter i Migrationsverkets förvar i väntan på utvisning. (Läs mer här.) För vad är poängen att förbjuda? När man vet att alla dessa människor mår dåligt på grund av utvisning, kan man inte då visa lite medmänsklighet och ge en macka till dem som inte varit kapabla att äta mitt på dagen? För alla dessa människor trots att asylskälen inte alla gånger räcker till har haft något skäl att komma hit. Nu krossas deras drömmar och framtidsplaner. Så visst är det naturligt att de mår dåligt. Vissa till och med är livrädda. 

Och nej, jag tycker faktiskt inte att jag begär ett brott när jag hjälper en papperslös, en före detta elev till mig, som har betytt mycket för mig. Som har visat sin otrolig värme i klassrummet. Och som har haft en mycket olycklig barndom. Och som i Europa har misshandlats och sexuellt utnyttjats. 

Dessutom tycker jag inte att det är något konstigt att några ljuger i sin intervju på Migrationsverket. De är trots allt in en utsatt situation. De vet inte hur mycket de kan lita på myndigheterna i Sverige eller om de hellre ska säga så som smugglaren har sagt är bäst? Dessutom är asylsökande många gånger förvirrade i intervjusituationen. De vet inte ens vad som är viktigt att säga just då. 

Det här har jag att säga just nu! Mer kommer säkert för jag antar att ni inte ger upp! Ni kommer att attackera mig framöver också. Med gömd identitet så klart!

Plötsligt var jag inte normen

En vardagsmorgon under våren i t-banan i Stockholm. Många blickar stirrar på mig. En kvinna fnissar när hon ser mig. Så här har det aldrig känts tidigare. På jobbet säger många hur fin jag är. Men vad alla egentligen reagerar är att jag inte längre är normen. Jag är annorlunda. Det är det de påpekar trots att ingen gör det av elakhet. Jag är annorlunda eftersom jag plötsligt har en sjal i håret. En sjal, tico säger de i Gambia, som inte ens täcker hela mitt hår. Jag tycker det är vackert men det är även jobbigt att vara annorlunda. Men tänk hur det skulle kännas om jag hade en hijab på mig! Kanske någonting att testa en dag. Det är lärorikt att byta perspektiv. Det är lärorikt att få känna hur det känns att sticka ut. Önskar dock att vi en dag vore mer normkritiska och att mångfalden skulle bli normen. 

Genrepedagogik och dess resultat

Jag har under det senaste året börjat lära mig mer om genrepedagogik. Jag har insett att det verkligen går att använda även med mina elever trots att jag först var osäker. 
Genom att jobbat med pedagogiken systematiskt har mina elever verkligen blivit duktiga skribenter. Detta resultat har jag nog aldrig tidigare fått på så här kort tid. Kolla hur fina texter eleverna skrev efter ett halvt år i skolan. Samma elever som i början var helt nybörjare i det svenska språket och hade svårt att läsa. Imponerande eller hur! Och det bästa är att eleven äger sin kunskap!