Tack och god jul!

Tack du min fina läsare som jag fått under det senaste halvåret jag skrivit min blogg! Jag hoppas att du fortfarande trivs med på resan! Mitt nästa resmål är Gambia! Inte direkt till de vackra sandstränderna där utan till landsbygden i Wulli-diskriktet där jag och två kära vänner/kollegor upplever det riktiga afrikanska livet och på köpet lär oss mer om hur man alfabetiserar vuxna i Afrika. Det blir säkert en resa fullt med äventyr och många lärdomar, ett minne för livet helt enkelt, men även en resa fullt med saknad till min underbara familj som stannar kvar i det kalla! Jag byter perspektiv, lever primitivt under enkla förhållanden i ett nytt land utan min familj men förhoppningsvis leder det till många nya värdefulla insikter om livet. Hänger du kvar i min blogg kommer du säkert få läsa mina tankar från resan nästa år, 2013! 


Mitt nyårslöfte kommer nog bli att bli ännu bättre litteracitetslärare med ännu mer förståelse för mina elever och ännu mer engagemang för de som aldrig fått en möjlighet att gå i skolan som barn! Och till Jultomtens önskelista har jag skrivit bl a ett önskemål om att min elev som Migrationsverket vill skicka till Bulgarien får stanna i Sverige. Sen har jag önskat att Sverige gav bättre förutsättningar till dem som har kommit hit för att arbeta men aldrig fått en möjlighet till ett arbete i vårt land. Mina elever skulle nu säga Inshallah! Jag nöjer mig att önska dig God Jul och Gott Nytt År innan mina löften och önskemålen blir uppfyllda!

Hela världen i mitt klassrum

Jag har träffat hela världen genom mitt arbete. Jag har fått träffa en kolumbiansk kirurg, en eritreansk elitidrottare och en etiopisk toppolitiker. Jag har träffat en son till Saddams närmsta vän och medarbetare samt en avhoppad iransk diplomat. Jag har träffat en afghansk bonde, en somalisk grönsaksförsäljare och en kambodiansk före detta prostituerad och offer till människohandel. Jag har även fått träffa en kanadensisk kärleksinvandrare och litteraturvetare samt en estnisk professionell dansare. Och en irakisk fabriksägare och en kurdisk musiker har jag också haft äran att träffa. Jag har verkligen ett privilegiert arbete! Jag möter hela världen i mitt arbete!

Integrationsarbete som bäst

Jag promenerade med gruppen i det snökaotiska Stockholm. Först mötte vi en personbil som fastnat i snön. Mina underbara killar skyndade sig för att hjälpa. Vi skrattade och tyckte att det var roligt. Folk klappade händerna och vinkade från huset bredvid. Vi fortsatte gå och innan vi ens hade slutat skratta såg vi en till bil i snön. Ett skåpbil. Och återigen, sprang killarna för att hjälpa. Jag försökte också hjälpa till för att visa tjejerna i gruppen en förebild av en kvinna som kan putta en bil men det fick jag inte göra, tyckte killarna och flyttade mig bort. Men det gick bra med bilen ändå, eller kanske just därför. Och ännu en gång upprepades allt detta. 500 meter och tre bilar. Jag var så stolt över mina elever. De här små och positiva vardagsmöten med svenskar är det bästa integrationsarbetet. Det är med andra ord inte helt fel med snökaos i Stockholm! 

En historielektion på enkel svenska

"Vad betyder Nationaldag?", frågade en elev när han fick en lista över datum då eleverna var lediga under årets gång. En annan som kunde lite engelska förklarade ytterligare: "Du vet! Nationaldagen i Afghanistan är ett datum då vi blev fria från Stor-Britannien. Vem har Sverige hört till förut?" 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara allt på enkel svenska. Jag berättade hur Sverige undvikit krig på länge, att sista kriget var för över 200 år sedan. Att Sverige är Sverige och har varit enbart Sverige i över 200 år. Reaktionen var mäktig: "Afghanistan, bara krig 200 år! Varför, lärare, varför?" Jag förklarade om svensk diplomatisk politik. Att man vill undvika krig och löser problem genom att prata. Återigen, allt på mycket enkel svenska, mycket förenklat. "Och Finland då?", frågade någon. Finland har haft krig för 70 år sedan. Det tog lång tid att allt blev bra men nu är Finland lika stabilt som Sverige fortsatte jag svara. "Finland samma?" frågade någon. "Ja, Finland samma", fortsatte jag. Någon annan bekräftade detta påstående: "Finland samma. Mycket fin! Samma." 

Så här kan min vardag se ut i klassrummet. Små men viktiga frågor dyker upp och engagerar. De små, viktiga frågorna kan utvidga ens världsbild trots det enkla, torftiga språket vi är tvungna att använda och trots den mycket förenklade världsbilden. Men jag önskar så att jag kunde ha haft elevernas modersmål som hjälp. 

Var är rättvisan idag?

Hoppas ni inte tröttnar på ämnet! Men jag kan inte låta bli! Hans röst måste komma fram. Hans historia måste skrivas. På så sätt lämnar han sina spår i flera människor liv än bara i mitt. 

Allt började i augusti. Han kunde inte läsa eller skriva men han var väldigt smart. Hans ödmjuka sätt imponerade mig. Han berättade om sin mamma som köpt honom och som gett honom opium i nappflaskan när han skrek för mycket. Han berättade om sin tid i Grekland där han lärde sig engelska och lagade mat på en restaurang. Han skulle vara grymt bra på att laga mat. Han berättade om de flera olika gångerna han hade försökt ta sig vidare till Italien utan att lyckas. Han berättade om Bulgarien där han misshandlats. "När kommer min tid?" frågade han ofta nästan uppgivet. "Snart", ljög jag. Men innerst inne, vet inte varför, visste jag. Den tiden skulle inte komma snart. 

Idag den 28 november, på en mycket grå och regnig dag i Stockholm, kom han nedstämt till skolan. Han hade dagen innan fått höra att han skulle tillbaka till Bulgarien. Tillbaka till häktet, tillbaka till våldet. Ett Dublin-fall helt enkelt! Ingenting att göra! Går inte att överklaga! Går inte att få en jurist! Dit bara! Punkt slut. Han bad Migrationsverket att hellre skicka honom tillbaka till Afghanistan. Till och med det vore bättre. "Det går inte", var svaret. Tillbaka till Bulgarien bara. 

Och alla dessa känslor i klassrummet! Eleverna grät! Vilken oro som spreds bland de som fortfarande väntar på sitt PUT. Och hej då! Den värsta dagen i mitt liv kan jag nästan säga! Jag i mitt bortskämda liv! 

Jag är arg, frustrerad och ledsen. Det är sällan jag känner någonting så här starkt! Och det är bara jag i mitt varma hem fullt med kärlek och lycka. Hur känns det inom honom då? 

Jag är arg på Dublin-avtalet! Jag anser att det inte är ett rättvist avtal. Vi måste ta mer ansvar i Europa! Vi kan inte belasta Italien, Grekland, Bulgarien eller Malta med allt detta! Vi måste ta vår del av kakan. Det är självklart att alla dessa desperata och fattiga människor kommer till Europa via dessa länder. Det är inte hit till Sverige de landar först. Men några av de lyckas smita iväg till Norden utan att lämna spår av sig i något annat land. Men inte alla. Och de som inte lyckas far alldeles för ofta illa. Vi behöver helt enkelt en bra och gemensam flyktingpolitik i Europa som grundar sig i human människosyn överallt. Det här känns bara orättvist och fel! 

Han får stanna, varsågod. Han i samma situation får icke stanna. Han ska till Bulgarien. Och sen då? Bulgarien vill inte ha honom. Bulgarien sparkar ut honom men först ska han sitta i fängelse lite, kanske ett halvt år, om han själv har rätt. Varför vet jag inte men jag bryr mig inte om det! Jag bryr mig om rättvisan! Om människorna! Om honom! Jag bryr mig helt enkelt om honom för han var världens finaste kille och jag saknar honom redan!    

Han sa en gång till mig: "Det finns ingen rättvisa i världen". Idag tror jag på det! Hoppas jag får tillbaka min tro på rättvisan, människan och godheten snart igen!

Vågar jag prata öppet om allt?

Du som kan finska lyssna på mig och mina underbara elever på Sveriges radios finsktalande kanal Sisuradio!

Du som icke kan finska kan lyssna en kort stund i början av reportaget och sen spola fram till ungefär 12:e och 17:nde minut och lyssna lite längre på vad mina elever säger om sin tid i Sverige.

Det här blev ett startskott till en intressant lektion om demokrati! Men innan reportern kom var frågan: "Vågar jag som ny i Sverige prata öppet om allt?" "Ja, det får du", var mitt svar. "I en demokrati får du prata helt fritt!" Tänk! Ingen självklarhet för alla i denna värld!

Klicka här för att lyssna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2532&artikel=5356339

En bra man har en bil och andra intressanta tankar

En bra man är snäll, hjälper kvinnan, lyssnar på kvinnan och har bara en kvinna, tyckte gruppen. Någon försökte övertyga andra att en bra man hade en bil också. Det är ju viktigt! En man måste ha en bil! "Har du det då?", frågade jag. "Nej, men i Afghanistan hade jag en bil." "Är du inte en bra man då?", provocerade jag. "Jag är en bra man!" sa han. "Jag hade en bil i Afghanistan", upprepade han. Andra i gruppen skakade huvudet. Nej, en bil, inte viktigt. 

"Hur är en bra kvinna då?", frågade jag. "Samma", sa gruppen. "Samma man. Samma." "Ahaa, du menar att en bra kvinna är snäll, hjälper och lyssnar och har bara en kvinna." "Ja...NEJJJ! Lärare, inte kvinna. En kvinna har en man", skrattade eleverna. "Men kan en kvinna ha en kvinna om de älskar varandra och är snälla mot varandra?" "Nej, jag är afghan, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra." "Varför inte?", försökte jag. Det är bara så. I Afghanistan får man inte göra så.

Att inte kunna förklara varför handlar så klart delvis om språkbristningar. Men det handlar också om att illitterata inte är tränade i sitt kritiska tänkande. Så är det bara, så gör vi, punkt slut. Ett väldigt typiskt resonemang av en illitterat. Världen är antingen eller, svart eller vit, haram eller halal, inte både och. 

Jag ville fortsätta prata om temat. "Om din dotter kommer hem en dag och säger: Jag älskar en kvinna. Vad gör du?" "Jag säger nej", svarade alla utom en modig. Den modige var övertygad om att dottern vet vad hon gör och att hon ska få bestämma själv. Alla andra bara suckade. "Nej, inte bra, inte okej." "Men om din dotter skriker och gråter? Om dottern säger att hon inte kan älska en man? Vad säger du då?" "Nej, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra. Sverige okej, men inte i Afghanistan. Jag afghan. Jag säger nej."