Musik och Afrika

Musik i den afrikanska vardagen kan inte längre vara en myt! Jag har nu sett med mina egna ögon hur den fanns överallt. Den fanns i undervisningen, i barnens leker. Den fanns på kvällarna vid brasan efter en lång och slitsam dag med sitt hushållsarbete eller med arbetet inom jordbruket. Musiken fanns i talen och vid festerna. Den fanns med även när man tiggde pengar. Rytmen fanns i kvinnornas arbete vad de än gjorde. Lyssna här på Samba och hennes tack-sång till oss efter vår vistelse i Wulli i Gambia! Visst är hon underbar?

Vem är din familj?

Jag träffade en gång en somalisk man som jobbat på Migrationsverket. Han berättade att Migrationsverket alltid ställer frågan om familjen när personen söker asyl. Vilka familjemedlemmar har den berörda personen? Jag fick höra att varenda somalier som kommer till Sverige svarar huruvida deras föräldrar är vid livet eller inte och hur många syskon de har. Med andra ord är ens familj lika med som föräldrar och syskon. Detta bekräftade mina somaliska elever. Vi tänker så klart annorlunda. Skulle någon undra hur min familj ser ut skulle jag svara att jag är gift och har två barn. 

När jag var i Gambia var just familjebegreppet mycket intressant. Jag kan inte påstå att jag fortfarande riktigt förstår hur gambierna tänker kring familj. Men man pratade ofta om familjen och om den förlängda familjen (=extended family). Gränsen mellan familjen och den förlängda familjen var nog inte helt tvärsäker. Dessutom besvärade man sig inte alla gånger att göra skillnaden. En familj är ju en familj. I stort sett var ändå ens egen familj ens barn, föräldrar och syskon. Alla andra som bodde nära eller i samma innegård (=compound) hörde till den förlängda familjen. Det kunde vara ens farföräldrar, faster eller ingifta kvinnor eller kusiner. 

Den innegården där vi bodde i byn Taipatou innehöll nog cirka 50 personer. Allt gjordes kollektivt. Man turades om med saker som matlagning och vattenhämtning som om man bodde i ett kollektiv. Barnen kändes vara mer eller mindre allas egendom. Inte konstigt om familjen får en annan betydelse. Och när min tid i Gambia var slut hade jag plötsligt en ny familj. En gambisk familj! Och tiotals nya barn!

Fyra dagars pina!

Lördag. Telefonen ringer. Det är min kollega. Hennes elev har tagits in i psykakuten. Han ska ut från landet när som helst. Återigen ett Dublin-fall och återigen en ung individ som är nära att kollapsa! Och han ska inte till vilket land som helst utan till Rumänien av alla dessa länder. Rumänien, ett land som får mina tankar till romer och de icke-existerande mänskliga rättigheterna. Ett land som inte ens kan ta hand om sina egna. Hur skulle de kunna ta hand om de andra, de främlingarna, de invandrarna, de individerna som härstammar från någon annanstans i världen? Ingen chans säger mitt sunda förnuft. 

Det jag får höra i samtalet med min kollega är att hans asylansökan ska prövas i Sverige om han får stanna i landet fram till torsdag den kommande veckan. Det handlar alltså om fyra dagar! Dessa fyra dagar ska han bara vänta och lida. Dessa fyra dagar avgör hur hans livsöde blir. Om han gömmer sig ska han vänta 18 månader för att få söka asyl igen. Om han inte hämtas av gränspolisen under de här dagarna kommer han med stor sannolikhet att få asyl i Sverige och få börja sitt liv på nytt. 

Måndag. Han hämtas av polisen. Han tas till Arlanda. Men ett underverk sker: Planet får tekniska fel. Han tas in i förvaring. De kan inte behålla honom i förvaringen för han är alldeles psykiskt skör. Han ska tillbaka till psykakuten. Hade berättelsen slutat här hade jag nästan blivit djupt troende. Den stunden jag hörde om planet som aldrig lämnade Sverige var så stor. Det fanns hopp. Två dagar till. Hur blir det? Jag får höra att han ligger ihop kuren på golvet på psykakuten. Vilket lidande! 

Tisdag. Väntan fortsätter. Han är helt nerdrogad. Svårt att få kontakt med honom. Besöksförbud för hans godman. Han ska lida ensam och vänta. 

Onsdag. Min kollega kommer till psykakuten för att träffa honom. Tomt i rummet. Han är borta. Förmodligen är han redan i Rumänien. Jag vill inte ens föreställa mig hur det kändes för honom att bli hämtad. Tomt i rummet, tomt i hjärtat!

Torsdag. Min kollega får höra att han tagits till fängelset i Rumänien så som man ofta gör med asylsökande där. Hans enda brott: Att ha kommit illegalt till Europa i jakten på ett tryggt liv. 

Mariama Ceesay- en för alla kvinnor

Mariama Ceesay: en feminist, oppositionspolitiker, människorättskämpe och journalist. Hennes glöd är att svårt att inte bli inspireras av. Med Mariama tillbringade vi en väldigt stor del av vår tid i Gambia. Hon tog oss runt i Serekunda, åkte med oss till Wulli och bjöd oss hem till sig själv för att gemensamt kunna laga god gambiansk middag. 

Mariama bryter normer och tabun genom att prata om det smärtsammaste hon varit med om, pedofili. Hon berättar om sin tid i total fattigdom som uteliggare efter att familjen nekat hennes historia. Tystnad skulle ha varit det enda rätta, tyckte många. Hon och hennes familjs rykte blev förstört men hon gav inte upp. Idag är hon en rebell som hon själv uttrycker saken. Hon går runt och talar med kvinnorna om pedofili och kvinnornas rättigheter. Hon uppmuntrar kvinnor till frihet och egenmakt. Hon kämpar för friheten och demokratin i Gambia. När vi pratar med Mariama ser man tydligt hur hon brinner för det hon gör. Hon är övertygad om sin sak. 

Mariama är politiskt aktiv och arbetar som journalist för den oberoende gambianska tidningen Foroyaa. Men att arbeta som journalist utan dator och kamera är minst sagt utmanande. Därför var jag extremt glad för att kunna skänka bort en laptop till henne för att underlätta hennes demokratiska arbete. Laptoppen är en gåva av en vänlig själ på Twitter. Stort tack till dig som jag fått datorn ifrån!

Har du någon briljerande idé om hur man skulle kunna bidra till Mariamas arbete är du mer än välkommen att kontakta mig.  Mariama är en stark kvinna som förtjänar all marknadsföring och som jag önskar all lycka till i sitt arbete för Gambias och världens kvinnor!    

Svårigheter i alfabetiseringsundervisningen i Gambia

Det var underbart att följa med i alfabetiseringsundervisningen i Gambia.  Men undervisningen hade sina svårigheter. Här är en lista över några punkter jag kommit på.

1. Det saknades böcker och pennor.
2. Det saknades bänkar och bord. 
3. Det saknades kunniga lärare.
4. Det saknades utbildningslokaler. 
5. Det saknades el/ljus för att kunna bedriva undervisning efter att mörkret hade fallit (vilket skulle kvinnorna föredra). 
6. Det saknades tid i vissa perioder för att kunna följa med i undervisningen kontinuerligt. Speciellt regnperioden var tuff. Då hann inte kvinnorna komma till lektionerna. 

"Det saknas"-lista är lång och skulle kunna göras ännu längre. Man märker snabbt om hur basala saker vi pratar om nu. Men det som inte saknas i vuxnas alfabetiseringsundervisning i Wulli-distriktet i Gambia, väger ändå mest: Viljan att lära sig!

Diskussioner om polygami

I Gambia tillåts en man ha upp till fyra fruar, exakt så som det står i Koranen. Det var hög status att ha mer än en fru. En man med bara en fru var ingen man fick man en känsla av ibland. Jag pratade med en kvinna om hur det var att dela en man med någon annan. Det var inget problem fick jag höra men jag tyckte mig ändå att se en viss sorg i blicken när hon sa det.  

En gång hade vi en mycket intressant diskussion med en man om polygami. I det läget visste jag inte att han hade två fruar. Jag skämtade att jag skulle bli Gambias första kvinna med fyra män. Men det skulle inte vara möjligt, sa han! Det var ju emot religionen. Jag är ledsen men jag tvivlar på det. Att det står i Koranen att en man får ha upp till fyra fruar kan jag inte neka, men jag tror inte det står bokstavligen där att det är förbjudet för kvinnan att ha flera män. Men det är nog så man vill tolka det. Den som har annan kunskap om saken, får gärna upplysa mig om saken.

Vår diskussion gick till Tibet där en kvinna kan vara gift med flera män, oftast bröder till varandra. Vår gambiska vän kunde inte förstå detta. Tanken hade aldrig ens funnits i hans värld. Han blev förvirrad och började undra hur det skulle gå till. Vad skulle hända när alla män vore hemma samtidigt? Antingen skulle kvinnan gå sönder eller mannen skulle ju vara tvungen att vänta på kvinnan! Inte möjligt!

Jag vände på saken. I polygyni (=en man är gift med flera kvinnor) är ju kvinnan tvungen att vänta på mannen, påpekade jag. Jag såg att jag gjorde vårt manliga sällskap ännu mer förvirrad. Han hade nog aldrig tänkt på saken utifrån kvinnans perspektiv. Jag är övertygad på att han hade svårt att släppa tanken den kvällen när han gick hem till sina fruar. 

Alla dessa kläder!

Har du någonsin skänkt bort dina gamla kläder till en insamlingslåda? Har du någonsin tänkt på vad som händer med de kläderna? Har du också trott att de delas ut till de behövande någonstans i tredje världen? 

Jag undrade många gånger i Gambia var alla dessa högar gamla västerländska kläder kom ifrån. En gång frågade jag en gambier om det. Han svarade att de kom från en container som européer skänkt till dem. Men hallåå! Jag är kanske naiv men jag har verkligen trott att de skänks till behövande. Istället säljs de till behövande som vidare säljer kläderna till andra behövande. Någon tjänar på det är det säkert. Förmodligen flera. Jag får nu bara hoppas att pengarna hamnar i rätta händer, i alla fall delvis. För det är säkert att försäljarna som sålde kläder behövde verkligen pengarna.