Läs om mina tankar på Sanoma Utbildningens kataloger

Om du ännu inte hunnit läsa Sanoma Utbildningens årets kataloger och vill läsa mina intervjuer så kan du läsa dem digitalt här:

http://www.sanomautbildning.se/upload/Katalog79_2015.pdf (sida 4 om nyanlända på grundskolan och mina blivande böcker)

http://media.sanomautbildning.se/bladderex/?isbn=9789162269395 (sida 6 om alfabetisering, vuxna elever på sfi och mina böcker)

Jag sitter som en fåtölj i klassrummet

En het fråga är om nyanlända barn ska direktinkluderas eller gå i en så kallad förberedelseklass (på min skola kallar vi den introduktionsgrupp). Den frågan dyker upp i alla sammanhang där man samtalar om nyanlända. Min uppfattning utifrån det jag hört är att de flesta lärare föredrar förberedelseklass. Elever som direktinkluderas blir direktsegregerade i stället är mångas uppfattning. En lärare berättade för mig hur hennes direktinkluderade elev hade uttryckt sig: "Jag sitter som en fåtölj i klassrummet." Hjärtat brast när jag hörde detta. 

Jag fick min anställning som förstelärare i en introduktionsgrupp efter att skolan hade testat en annan modell: direktinkludering av nyanlända. Resultatet var att eleverna hamnade i kläm. Fortfarande kan jag höra från elever som jag inte undervisat att de nyanlända som kommer nu har det så mycket bättre än vad de själva hade. En elev kände sig en aning bitter på grund av den orättvisan som hen själv upplevt för att hen aldrig fick samma chans att lära sig svenska. 

Min erfarenhet är att nyanlända elever förtjänar en förberedelseklass. Men den gruppen ska inte ha stängda dörrar mot den övriga världen på skolan. Nyanlända ska ha den ena foten i förberedelseklass, den andra foten i ordinarie undervisning. I vilken mån det sker, beror helt på elevernas förkunskaper och behov. Målet är också att så fort som möjligt att slussas vidare till den ordinarie undervisningen. 

Att min skola inte lyckades med direktinkludering är summan av många saker. En skola där nyanlända väller in är inte lätt att hantera om man inte har en stenhård organisation för det. Ingen del får brista i den. Alla lärare måste kunna bemöta nyanlända på rätt sätt samt kunna arbeta språk- och kunskapsutvecklande. Men sen krävs även en stabil organisation om studiehandledning samt specialpedagogik. Inte ens en förberedelseklass är lätt att hantera men lite mer hanterbar än organisation med direktinkludering. 

Jag tror att direktinkludering kan vara möjligt om alla bitar är på sin plats. Men så länge bitarna inte faller optimalt är risken för stor att nyanlända ger upp och upplever att de sitter som fåtöljer i ett klassrum. 

En apparathäfte

En elev knackar på dörren till lärarrummet. Jag öppnar. 

- Kan jag få låna en apparathäfte?

Jag smakar på orden. Funderar. Vad kan det vara för någonting? NO-läraren behöver det, får jag höra. Jag funderar vidare. Ett häfte. Vilket häfte? Jag blir osäker på mina NO-kunskaper. Det är kanske något som alla NO-lärare vet men icke jag, svensklärare. 

- Nämen, vet inte du vad en apparathäfte är för något? Du är ju svensklärare!

Min osäkerhet stiger ännu mer. Nu är det någonting jag inte fattar. Någonting som jag borde fatta. Någonting som även svensklärare bör kunna. 

Plötsligt stiger eleven in i lärarrummet. Tar en häftapparat från bordet och ler mot mig. 

- Här! Det här är ju en apparathäfte! 

Cirkelmodellen är tidskrävande, eller?

Jag älskar genrepedagogikens cirkelmodell. Mina elever kan verkligen efter en kort tid i Sverige producera en text på svenska när man arbetat med cirkelmodellen. Eleverna producerar en text med hjälp av stöttning, olika skrivmallar och massor med upprepning. Med hjälp av samtal om språk och mycket dialog och interaktion.

Men många lärare upplever att cirkelmodellen tar tid. För lång tid. Men är det verkligen så? Efter att jag arbetat med sagor med mina nyanlända elever i åk 5-9 insåg jag att jag täckt en hel del i Lgr 11:s syfte i svenska som andraspråk. Över hälften på en och samma gång. Över hälften är mycket. Tänk om alla ämneslärare arbetade med cirkelmodellen och språkutvecklande! Då skulle varje ämneslärare även utveckla elevernas svenska! Tänk hur detta skulle utveckla även resultatet i skolan, i alla ämnen! Tål att tänkas!

Ett mejl som fick mig le varmt

Jag rensade mina mejl och insåg att ett mycket viktigt mejl hade hamnat i skräpkorgen! Vilken tur att jag hittade det! En sfi-grupp på Komvux Södervärn i Malmö hade läst boken om Lak i Resan hit. Gruppen hade tyckt om boken och ville skriva ett brev till mig. Gruppen Må bra B har gett mig godkännande att publicera brevet.  

Och här kommer fortsättningen till Lak! Vilket underbart och lyckligt slut! Stort tack Må bra B! Ni har jobbat fint!

Spring, Amina!

Jag läser högt för eleverna. En del följer intresserat på mig, tittar på mitt kroppsspråk. Andra följer texten från boken och lyfter inte blicken från sidan. Stämningen är harmonisk. Alla lyssnar. Jag ställer korta frågor emellanåt för att kolla att alla är med. Joo, de hänger med, varenda en. Jag inser att jag inte kan stanna längre vid vissa frågor. Eleverna vill lyssna mer. Min planering ryker på en gång. Jag fortsätter läsa. Jag läser om Amina från Somalia som var duktig på att springa. Eleverna verkar bli berörda. Berättelsen berör elevernas hjärta. Jag avslutar kapitel ett. Jag ber eleverna städa sina bord och önskar dem en trevlig fortsättning på dagen. Jag hör högljutt ett enigt nej! Eleverna vill inte gå hem. De vill höra mer! Underbart! Jag och framför allt eleverna struntar i klockan och vi läser vidare. 

Vilken underbar bok! Om du ännu inte köpt, är det väl dags! Spring, Amina! heter boken och kan beställas från Nypon förlag. 

Mina pappa läser din bok!

Idag berättade en elev till mig att hennes pappa läser en bok på sfi. Den boken har jag skrivit och hör till serien Resan hit. Eleven berättade att hela hennes familj läser boken tillsammans på kvällarna. Böckerna i Resan hit är inte avsedda till barn egentligen. Men jag har ändå tagit några ex till skolan och märkt att eleverna gillat läsa dem. Kanske för att språket går att förstå trots att man är nybörjare. Kanske för att ens fröken har skrivit böckerna. Kanske för att ens pappa läser dem. Jag vet inte varför men jag vet att nästan all läsning är bra för eleverna! Jag är glad att jag bidragit till nyfikenhet och läslust!