Häromdagen träffade en gammal elev till mig. Han kom till Sverige som ensamkommande barn för fyra år sedan. Idag pratar han flytande svenska och har ett jobb att gå till varje morgon. Detta möte med honom var lärorikt för mig. Jag hade många frågor att ställa.
- Vad tänkte du i början i klassrummet?
Det var som att vara i en dimma. Jag orkade inte ta in någonting. Jag tänkte bara på uppehållstillstånd. När jag fick uppehållstillståndet kändes det klarade i huvudet. Men det var ändå svårt att läsa tjocka böcker i biologi och andra ämnen på svenska. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag inte vill satsa på skolan. Jag sökte jobb i stället.
- Var det svårt att få ett jobb?
Jobb kommer inte till dig men det finns mycket i Stockholm. Är du en trevlig och arbetsam person och tar kontakt själv med olika arbetsgivare har du inga problem. Många ensamkommande, som jag, jobbar idag. Få orkar gå i skolan. De har bråttom att börja tjäna pengar. De måste ju betala skulderna till smugglarna. Sen vill deras familj ha pengar och det är klart man hjälper till.
- Jag minns verkligen hur dåligt du kunde må när du var min elev. Hur mår du idag?
Jag mår bra. Jag har ett jobb, en lägenhet och jag har lärt mig laga mat (skrattar högt). Livet är bra. En dag vill jag börja spara till en egen lägenhet och gifta mig.
- Hur vill du att din fru kommer att vara?
Hon ska jobba som jag. Men sen får hon laga all mat. Jag kan städa och tvätta men laga mat, det gillar jag inte. (skrattar högt)
Men jag säger bara en sak. Har du inte problem i ditt hemland, ska du inte komma hit. Livet kan vara så mycket enklare i hemlandet. Men jag kunde inte stanna där. Jag hade annars dött.
Sommarlov. Skolan är tom. Jag känner mig tom. Jag har gett allt. Jag har tömt min idébank och fantasi. Nu är det dags för påfyllning. Sommaren kommer att smörja själen och ge energin tillbaka.
Men tomheten som jag nu kan känna fylls med värme när jag tänker efter de orden en elev sa till mig i skolavslutningen. "Jag älskar dig, Tiia." Inte en gång. Hen sa de orden flera gånger, kanske till och med tiotals gånger. Hen kunde inte sluta upprepa orden. De orden kom direkt från hjärtat. Jag kunde känna det. Från samma hjärta som jag var en gång var så orolig för.
Så mycket som jag bråkat med hen. Så mycket som jag tjatat. Så mycket som jag försökt lyssna och så mycket som försökt ge. Hen var inte mottaglig då, trodde jag. Men nu vet jag att hen var mycket mer mottaglig än jag trodde då. Idag kan man möta en studiemotiverad ung person med varmt hjärta i stället.
Jag älskar dig, Tiia! De orden bär jag med mig genom hela livet!
Den senaste perioden har jag arbetat med temat Migration med mina nyanlända. Ett arbetsområde som hör till samhällskunskap på högstadiet. Häromdagen skapade vi en egen migrationspolitik till Sverige. Eleverna var ganska överens: Sverige ska ta emot många invandrare men bara snälla sådana. Om man visar att man är snäll och en bra person ska man kunna stanna i landet. Oavsett var man kommer i från.
Så många gånger som jag tänkt samma som eleverna. Tänk om man fick handplocka invandrarna vi tar in i landet. Du som är så fin får stanna. Oavsett asylskäl. Men det är så klart svårt. Det behövs en viss reglering. Men reglering gör också att det blir fyrkantigt.
Jag ser individer i klassrummet. Jag ser oftast väldigt fina individer och kan inte reglerna om invandringen. Många av dessa individer har ett tungt bagage med sig. Jag har svårt att se att någon av dem inte skulle ha skäl att stanna i landet. Det är där allt krockar. Migrationsverket tolkar sina regler utifrån paragraferna de har. Jag ser människan. Emellanåt kommer vi fram till olika resultat. Då svider det i hjärtat.
- Och när ska barnet kunna börja gå i skolan, frågar en mamma till ett nyanlänt barn.
- Vad sägs om klockan 8.15 i morgon bitti, undrar jag.
Tolken tolkar. En tystnad. Ett brett leende. Eleven nickar ivrigt. Blir osäker igen.
- Menar du verkligen i morgon? frågar barnet fundersamt.
- Ja, i morgon, svarar jag. Passar det?
- Ja, jag det passar, svarar barnet skrattande.
Ett nyanlänt barn har ett stort behov att börja gå i skolan så fort det bara går. Varför vänta? Vad vinner jag på att vänta? Oftast ingenting.
- Då kör vi! Vi ses i morgon bitti!
Idag läste våra kamratstödjare upp några tankar som de samlat från eleverna på skolan. Tankarna handlade om kränkningar som sker på vår skola. Inte bara vilka kränkningar som helst. Utan kräkningar som en lärare utsätter eleverna för. En rad ungdomar läste starka meningar som ingen lärare egentligen vill höra.
Här är några exempel:
"Jag ogillar när du skickar mig ut från klassrummet när jag inte orkar studera."
"Jag tycker inte om när du behandlar pojkar bättre än flickor."
"Jag skäms när du skriker åt mig eller skäller ut mig framför de andra eleverna."
"Jag vill studera mer och inte lyssna på dina berättelser om ditt privata liv."
"Det är smaklöst att du svär i klassrummet."
Det var riktigt starkt att lyssna. En tystnad sjönk in i lärarkåren. Några kände sig träffade. Andra blev chockade.
Eleverna betonade dock att inte bara detta sker i våra klassrum. Att det sker även positiva saker. Men att dessa kränkningar sker, inte alltid, inte överallt, inte bara i vår skola, är inte okej. Lärarens professionella förhållningssätt är inte att svära och skrika. Läraren ska stå bakom värdegrunden och vara en förebild.
Närmare tusen flyktingar drunknade i söndags på vägen till ett tryggare liv i Europa. Samma dag blev Sannfinländarna Finlands näststörsta parti, ett parti som vann mångas hjärtan med en icke-fråga: massinvandring. Finland tar emot 750 kvotflyktingar per år. Fler människor miste sitt liv på en dag i Medelhavet. Ännu fler människor förlorade sina nära och kära.
Hur kan detta ske? Hur kan vi låta detta fortsätta ske?
Jag minns ett land där jag växte upp. Det var ett land där folk var så stolta över solidariteten som fanns i landet efter att en halvmiljon människor fick bosätta sig på annan ort när landet förlorat stora områden till grannlandet. En halvmiljon människor fick stöd, solidaritet och varmt mottagande så att ett nytt liv skulle kunna börja.
Idag vill finländarna skicka ut "främlingarna" som finns i landet och stänga gränserna. Eller rättare sagt 17,6 % av finländarna vill. Fortfarande tack och lov vill majoriteten ta avstånd från denna politik.
Jag fick nyligen fika hos en nyanländ familj. Deras gästvänlighet hade inga gränser. Det blev en trevlig eftermiddag med goda bakverk, barnens skratt och ett trevligt sällskap.
Familjen hade för länge sedan bestämt sig att bjuda in mig men inte vågat på grund av att de saknade kunskaper i svenska. Nu kunde vi kommunicera relativt bra och lyckades få ut en och annan skratt. De var överlyckliga. Äntligen kunde de kommunicera med mig på riktigt!
Men två år behöver det väl inte ta för att få bjuda in den första svensken hem till sig själv. Vi måste bli bättre på att välkomna nyanlända till Sverige. Jag måste bli bättre på att låta nyanlända bjuda in mig! Jag måste bjuda in nyanlända!
Ett sätt att göra det är via Invitationsdepartementet! Bjud på middag och gör en nyanländ glad för att få en svensk kontakt!
