Mitt klassrum

Allt detta önskar jag att mitt klassrum är fullt av...bland annat.

Att bygga en relation till elever

Några elever på min skola, i närheten av mitt klassrum, lever livet fullständigt när de bara får ett tillfälle. De springer och skriker i korridoren när de har rast, inte alla gånger samtidigt som mina elever har rast. Det stör mitt arbete. Det stör min undervisning.

Häromdagen satt några av dem i sofforna utanför mitt klassrum. Framför dem, på golvet, fanns massor med pappersbitar som någon slängt där efter att rivit pappren i små bitar. Jag bad killarna att plocka upp pappren. Det funkade så klart inte. Jag småpratade med killarna. Jag frågade om deras intressen, om skolan och vad de höll på med sina mobiler. Killarna pratade glatt med mig samtidigt som de tuggade tuggummi och åt smågodis (inte tillåtet!). Jag bad dem plocka upp pappren en gång till. Jag utmanade dem. Om jag skulle plocka upp fler pappersbitar än dem skulle de ge mig en godis. Skulle de däremot vinna tävlingen skulle jag istället ge killarna något roligt, något de behöver. Jag var inte klar med tanken vad jag egentligen skulle ha givit dem men en kram hade de i alla fall behövt. En kram är alltid roligt och någonting de här killarna behövde desperat. Fortfarande, det gick inte hem, men jag såg hur killarna blev mer och mer intresserade. De var riktigt nyfikna på vad jag skulle erbjuda dem. Jag frågade om de skulle svara likadant till sina mammor. Jag såg hur besvärade de blev av den frågan. Mamma är helig för dem, antar jag. Att blanda in mamman var fult av mig, men effektivt. Det orsakade lite skuldkänslor hos tuffingarna.

Jag lyckades inte få eleverna att plocka upp pappersbitarna men jag väckte någonting hos dem. Det viktigaste var att jag började bygga upp en relation till dem. En relation som gör att det blir lättare för mig att få de göra det jag säger de ska göra trots att de inte är mina egna elever. På det sättet blir miljön trivsammare för oss alla.  

Mamma borta

"Mamma borta!", skrek eleverna engagerat. Jag hade läst boken Mamma borta av Chris Haughton för eleverna varje morgon under en hel veckas tid. Berättelsen var enkel att förstå och fångade eleverna totalt. Vi hade så roligt när jag läste boken om den lilla, söta, ugglan som letade efter sin mamma. De två första morgnarna var gruppen helt tyst. Sen började de läsa med mig, mumla  tyst när jag läste. Till slut kunde de varenda ord i berättelsen och skrek ut innan jag ens hann öppna munnen. Vilken stämning! Vilken underbar grupp! Vilket engagemang! Vill du läsa boken, beställ den här. 

Svenska eller svenska som andraspråk?

De senaste tiden har jag fått testa elever för att avgöra om de ska läsa svenska eller svenska som andraspråk. Mitt hjärta gråter när jag hör motiveringar till varför eleven eller elevens föräldrar vill ha svenska. 

"Varför vill du läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag. Eleven i högstadieåldern svarar: "Jag känner mig bekräftad om jag får läsa svenska. Att jag duger som svensk. Jag skulle kämpa hårdare då." 

"Varför vill ni att ert barn ska läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag.
Föräldrarna till ett barn i lågstadieåldern svarar: "Hen är ju född här. Vad är skillnad på vårt barn och ett barn som har svenska föräldrar? Att ni bedömer hens svenska som andraspråk är diskriminerande och kränkande. Det ska inte finnas någonting som heter andraspråk!"   

Min egen son läser svenska som andraspråk. Det tycker jag han förtjänar. För mig är andraspråk inte nedvärderande. För mig betyder det att min son är rikare med två språk i bagaget. Tyvärr är det inte så för alla. Har man en gång, två gånger, många gånger blivit diskriminerad i det svenska samhället känner man sig diskriminerad i denna fråga också. Det förstår jag. Jag blir inte diskriminerad, inte i alla fall vad jag vet. Men jag är övertygad om att dessa föräldrar och barn som jag talat med nu den senaste tiden har blivit det och kommer att bli det flera gånger framöver. 

Min son, andraspråkstalare, skulle intressant nog och förmodligen bedömas som andraspråkstalare även i Finland. Även om jag bedömer finska som hans förstaspråk, ser jag en viss skillnad på hans språk och hans kusiners språk i Finland. Jag hör hur han sjunger mer på finska, hur han söker några ord. Jag hör också att han ibland använder fel böjning. Exakt så som på svenska. Men vad jag också märker är att han är riktigt kreativ på sitt språk. Han är skicklig på att översatta mellan språken. Han är skicklig i situationer när han inte har något gemensamt språk med en annan person. Han använder hela sin kreativitet och kroppspråk när han använder sin språkliga kapacitet. Han är garanterat flerspråkig! Och jag är stolt över det. Önskar att alla andra föräldrar skulle också kunna vara det när deras barn läser svenska som andraspråk.  

Lärarens inställning smittar eleverna

När jag gick i skolan hatade jag matematik. Jag hatade den eftersom jag alltid kände mig dum på lektionerna. Det var inte eleverna som fick mig känna så. Det var min lärare i matematik. Fruktansvärt! Hans sätt att se ner på oss som läste kort matte (Det fanns/finns(?) kort och lång matematik på gymnasiet i Finland) var kränkande. Sen kom studentskrivningarna. I en svag stund anmälde jag mig till matte-skrivningen även om jag inte hade behövt göra det. 

Jag gick till salen där skrivningarna hölls. Där skulle jag vara inlåst de följande sex timmarna. Jag hade tagit med mig massor med godsaker, ifall det skulle bli långtråkigt. Jag skulle ju ändå inte kunna räkna någonting! 

Plötsligt slog blixten i mitt huvud och jag kunde räkna. Jag räknade och räknade. Jag fick svar som kändes rimliga. Jag hann inte äta någonting. Jag räknade bara. 

Efter ett par månader kom resultatet! Jag fick ett lysande resultat! I en sju-gradig betygskala fick jag det tredje bästa betyget. Det var mycket för en dum tjej som inte fattade någonting om matematik. Eller sen gjorde jag det! Jag kan inte låta bli att tänka, vilket betyg jag hade fått om min lärare hade trott på mig. För synen på sina elever formar dem mer än många ens kan ana.     

Idag undervisar jag även matematik för mina nyanlända elever. Det är inte riktigt matematik utan mer matematiksvenska där vi tränar begrepp och tankesätt kring matematik. Men det bästa i det här är att trots att jag känner mig osäker med multiplikationstabellerna och trots att jag inte kan räkna mycket i huvudet, gillar jag att undervisa matematik. Och mina elever älskar matematik! Jag har nog smittat mina elever! Jag har smittat dem med matteglädje! 

Skönt med en barnvakt som talar bra svenska

"Det är så skönt att ha en barnvakt som talar bra svenska." Så uttryckte sig en granne till mig, en far till ett barn som går i samma skola som mitt. Javisst, det var inget fel på deras barnvakt. Hon var en ung och trevlig svensk tjej. 

Men den inställningen fick ändå min kropp att rysa. När talar man bra svenska? Och när är det svenska språket viktigare än sättet hur man umgås med barn? Innerst inne måste det ändå handla om trygghet. Att ha samma referensramar med en barnvakt som tar hand om ens barn måste kännas tryggt. Då vet man att man tänker någorlunda på samma sätt. Man vet att barnvakten vet hur man ringer till Vårdguiden eller larmcentralen om någonting skulle hända. Man vet också att barnen och barnvakten förstår varandra språkligt. Att ens barn lyckas förmedla sina känslor vidare till barnvakten. 

Jag har ingen svensk barnvakt. Min barnvakt som jag ibland anlitar kommer från Somalia. Jag har också haft en barnvakt från Filippinerna. Deras svenska? Hur ska jag kunna definiera deras svenska? Inte alls bra? Bra? Helt okej? Varför frågar ingen hur de är med barnen? De är ju helt underbara med barnen! Mina barn har älskat båda barnvakterna. 

På köpet har mina barn sett att vi alla inte behöver vara likadana. En gång frågade min son om barnvaktens kläder. Jag förklarade att många i Somalia hade en sjal och likadana kläder som vår barnvakt bär på. Inte mer om det. Ingenting konstigt med det. 

Tro på dig själv

Hon kämpade så innerligt mycket. Hon log alltid. Men ögonen berättade någon annan berättelse. Det var bara en tidsfråga när hon skulle släppa tårarna. Det var så fruktansvärt svårt för henne. 

Och så hände detta. Jag ville prata med henne i enrum. Jag berättade hur fin hon var och hur bra hon kämpade. Men jag var också ärlig. Skolan gick inte bra. Men hon skulle klara sig. Hon skulle lyckas om hon bara trodde på sig själv. Det skulle ta tid men jag var redo att hjälpa henne om hon var redo att låta mig hjälpa. Hon brast i tårarna och sprang iväg. Jag insåg att jag inte skulle kunna göra mer just nu. Hon skulle behöva lite tid att tänka och vara själv.

Efter en halvtimme kom hon tillbaka. Vi studerade matematik. Jag vet inte vad som hände men plötsligt kunde hon alla svar. Hon skrek ut alla svar. Ingen annans röst hördes. Jag lät henne ta över. Hon behövde det. 

Och det märkligaste var att det inte bara handlade om matematik. Det handlade lika mycket om det svenska språket. Plötsligt fixade hon båda delarna. Vad är hälften av 24? 12!!! Vad är hälften av 4683? 2341,5!!! Och sen pappret som hon själv fick läsa. Hon som läste så knackigt! Det finns 20 elever i gruppen. Varannan elev är en pojke. Hur många flickor finns det i gruppen? "10 flickor!!!", skrek hon innan någon annan ens hunnit läsa färdigt. Det finns 36 ben i ett klassrum. Hur många personer är det? 18 elever!!!

Och jag ville bara skrika med henne! JAAAA! Kom igen! Du kan verkligen! Tro på dig själv!