Ansvar eller lydnad

Ansvarskultur är det som möjliggör lärandekultur i klassrummet, fick jag höra. Så sant. Motsatsen till ansvarskultur är lydnadskultur. Lydnadskulturen är den skolkulturen som mina föräldrar fick uppleva när de gick i skolan. Det är den kulturen som även jag fick uppleva i min uppväxt. Det är den kulturen som vår skolminister verkar förespråka. Lydnadskulturen handlar om makt, kontroll och bestraffningar. Lydnadskulturen handlar även om belöningar, ungefär som i programmet Super-Nanny. Klassrum där eleverna sitter tysta och där disciplin och arbetsro behärskar hämmar elevers lärande. Eleverna upplever ofta rädsla och skuld i sådana klassrum. I ansvarskulturen samarbetar alla. Alla är delaktiga. Ingen hånas eller trycks ner. Det är då alla kan ta ansvar för sin egen inlärning. Det är då lärandekulturen blomstrar. Det är då alla mår bra och det är då alla vill lära sig.    

Elevdemokrati

En morgon ville eleverna prata med mig. Det lät seriöst. De började försiktigt. Men till slut kom de till saken. De ville göra något roligt! De skulle vilja åka skridskor eller gå på bio. Lite som en klassresa fast bara en dag. Men det var ingen självklarhet för eleverna att skolan skulle betala den lusten. Och kommunen har en strikt regel om att det inte är tillåtet att begära pengar från eleverna. Därför hade eleverna redan en plan. De skulle sälja choklad och tjäna de pengarna som krävdes. Utmärkt, sa jag. Detta är ju elevdemokrati i allra högsta grad. 

Jag lovade ta reda på olika alternativ vi skulle kunna göra. Eleverna skulle ta reda på hur och vad de skulle kunna sälja för att tjäna pengarna. På vägen hem såg jag redan några av mina elever att springa i regnet. De hade köpt choklad på mataffären och hade satt igång försäljningen. Jag köpte direkt några chokladkakor. Vilken initiativkraft!

Efter ett par dagar presenterade jag mina idéer. Ett alternativ var Naturhistoriska Riksmuseet och Cosmonova. Det röstade eleverna för. Eleverna hade hälften av pengarna. Jag lovade fråga rektorn om skolan var redo att betala andra halvan. Det sa rektorn ja till. Det blev en fin kompromiss. 

Nu väntar eleverna spänt på vår utflykt. Det gör de säkert ännu mer för att de bidragit till resan själva. Heja elevdemokratin! 

Mitt klassrum

Allt detta önskar jag att mitt klassrum är fullt av...bland annat.

Att bygga en relation till elever

Några elever på min skola, i närheten av mitt klassrum, lever livet fullständigt när de bara får ett tillfälle. De springer och skriker i korridoren när de har rast, inte alla gånger samtidigt som mina elever har rast. Det stör mitt arbete. Det stör min undervisning.

Häromdagen satt några av dem i sofforna utanför mitt klassrum. Framför dem, på golvet, fanns massor med pappersbitar som någon slängt där efter att rivit pappren i små bitar. Jag bad killarna att plocka upp pappren. Det funkade så klart inte. Jag småpratade med killarna. Jag frågade om deras intressen, om skolan och vad de höll på med sina mobiler. Killarna pratade glatt med mig samtidigt som de tuggade tuggummi och åt smågodis (inte tillåtet!). Jag bad dem plocka upp pappren en gång till. Jag utmanade dem. Om jag skulle plocka upp fler pappersbitar än dem skulle de ge mig en godis. Skulle de däremot vinna tävlingen skulle jag istället ge killarna något roligt, något de behöver. Jag var inte klar med tanken vad jag egentligen skulle ha givit dem men en kram hade de i alla fall behövt. En kram är alltid roligt och någonting de här killarna behövde desperat. Fortfarande, det gick inte hem, men jag såg hur killarna blev mer och mer intresserade. De var riktigt nyfikna på vad jag skulle erbjuda dem. Jag frågade om de skulle svara likadant till sina mammor. Jag såg hur besvärade de blev av den frågan. Mamma är helig för dem, antar jag. Att blanda in mamman var fult av mig, men effektivt. Det orsakade lite skuldkänslor hos tuffingarna.

Jag lyckades inte få eleverna att plocka upp pappersbitarna men jag väckte någonting hos dem. Det viktigaste var att jag började bygga upp en relation till dem. En relation som gör att det blir lättare för mig att få de göra det jag säger de ska göra trots att de inte är mina egna elever. På det sättet blir miljön trivsammare för oss alla.  

Mamma borta

"Mamma borta!", skrek eleverna engagerat. Jag hade läst boken Mamma borta av Chris Haughton för eleverna varje morgon under en hel veckas tid. Berättelsen var enkel att förstå och fångade eleverna totalt. Vi hade så roligt när jag läste boken om den lilla, söta, ugglan som letade efter sin mamma. De två första morgnarna var gruppen helt tyst. Sen började de läsa med mig, mumla  tyst när jag läste. Till slut kunde de varenda ord i berättelsen och skrek ut innan jag ens hann öppna munnen. Vilken stämning! Vilken underbar grupp! Vilket engagemang! Vill du läsa boken, beställ den här. 

Svenska eller svenska som andraspråk?

De senaste tiden har jag fått testa elever för att avgöra om de ska läsa svenska eller svenska som andraspråk. Mitt hjärta gråter när jag hör motiveringar till varför eleven eller elevens föräldrar vill ha svenska. 

"Varför vill du läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag. Eleven i högstadieåldern svarar: "Jag känner mig bekräftad om jag får läsa svenska. Att jag duger som svensk. Jag skulle kämpa hårdare då." 

"Varför vill ni att ert barn ska läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag.
Föräldrarna till ett barn i lågstadieåldern svarar: "Hen är ju född här. Vad är skillnad på vårt barn och ett barn som har svenska föräldrar? Att ni bedömer hens svenska som andraspråk är diskriminerande och kränkande. Det ska inte finnas någonting som heter andraspråk!"   

Min egen son läser svenska som andraspråk. Det tycker jag han förtjänar. För mig är andraspråk inte nedvärderande. För mig betyder det att min son är rikare med två språk i bagaget. Tyvärr är det inte så för alla. Har man en gång, två gånger, många gånger blivit diskriminerad i det svenska samhället känner man sig diskriminerad i denna fråga också. Det förstår jag. Jag blir inte diskriminerad, inte i alla fall vad jag vet. Men jag är övertygad om att dessa föräldrar och barn som jag talat med nu den senaste tiden har blivit det och kommer att bli det flera gånger framöver. 

Min son, andraspråkstalare, skulle intressant nog och förmodligen bedömas som andraspråkstalare även i Finland. Även om jag bedömer finska som hans förstaspråk, ser jag en viss skillnad på hans språk och hans kusiners språk i Finland. Jag hör hur han sjunger mer på finska, hur han söker några ord. Jag hör också att han ibland använder fel böjning. Exakt så som på svenska. Men vad jag också märker är att han är riktigt kreativ på sitt språk. Han är skicklig på att översatta mellan språken. Han är skicklig i situationer när han inte har något gemensamt språk med en annan person. Han använder hela sin kreativitet och kroppspråk när han använder sin språkliga kapacitet. Han är garanterat flerspråkig! Och jag är stolt över det. Önskar att alla andra föräldrar skulle också kunna vara det när deras barn läser svenska som andraspråk.  

Lärarens inställning smittar eleverna

När jag gick i skolan hatade jag matematik. Jag hatade den eftersom jag alltid kände mig dum på lektionerna. Det var inte eleverna som fick mig känna så. Det var min lärare i matematik. Fruktansvärt! Hans sätt att se ner på oss som läste kort matte (Det fanns/finns(?) kort och lång matematik på gymnasiet i Finland) var kränkande. Sen kom studentskrivningarna. I en svag stund anmälde jag mig till matte-skrivningen även om jag inte hade behövt göra det. 

Jag gick till salen där skrivningarna hölls. Där skulle jag vara inlåst de följande sex timmarna. Jag hade tagit med mig massor med godsaker, ifall det skulle bli långtråkigt. Jag skulle ju ändå inte kunna räkna någonting! 

Plötsligt slog blixten i mitt huvud och jag kunde räkna. Jag räknade och räknade. Jag fick svar som kändes rimliga. Jag hann inte äta någonting. Jag räknade bara. 

Efter ett par månader kom resultatet! Jag fick ett lysande resultat! I en sju-gradig betygskala fick jag det tredje bästa betyget. Det var mycket för en dum tjej som inte fattade någonting om matematik. Eller sen gjorde jag det! Jag kan inte låta bli att tänka, vilket betyg jag hade fått om min lärare hade trott på mig. För synen på sina elever formar dem mer än många ens kan ana.     

Idag undervisar jag även matematik för mina nyanlända elever. Det är inte riktigt matematik utan mer matematiksvenska där vi tränar begrepp och tankesätt kring matematik. Men det bästa i det här är att trots att jag känner mig osäker med multiplikationstabellerna och trots att jag inte kan räkna mycket i huvudet, gillar jag att undervisa matematik. Och mina elever älskar matematik! Jag har nog smittat mina elever! Jag har smittat dem med matteglädje!